ludvigssons

I flera veckor nu, har det varit så vackert här hemma, så fint med all kyla, alla vackra träd, snön som frusit fast som ett täcke på träd,hus,gräs,mark,tak ... solen som skiner och gnistrandet i allt det vita som är så vackert så det gör ont i ögonen. Kylan som biter i kinderna, fryser fukten till rimfrost i hår och ögonfransar, nyper sig fast ända till man kommer in i värmen. Det är så härligt, skönt vilsamt.

Men i allt det här så har jag också haft mycket tänk på - sånt som komma skall, som varit, som är just nu.

Hur bra jag egentligen har det, friska fina barn, en make som jag älskar och respekterar, släkt och alla vänner som vi har runt omkring oss ett jobb som jag tycker mycket om. Att jag har möjlighet och kan göra det som jag trivs med och tycker ger mig nåt.

Jag har ägnat många tankar åt det som varit. När jag går med lilla tjejen från skolan så är det samma väg som jag gick till min farmor och farfar efter skolan. När farmor var hemma med nybakade bullar och väntade , hur det luktade hemma hos dem, vad hon sa, när hon rufsade mig i håret så ringarna på hennes hand klingade mot varandra.
Att hon alltid - vad jag minns hade en dörr öppen åt oss, vi fick komma när vi ville. Hur gärna jag skulle velat bo hos dem eftersom det var så nära till skolan. 
Hon och farfar. Två fina människor som påverkat och lärt mig mycket-som varit med och format mig till den jag är idag. 
Fina människor var också min mormor och morfar. Jag har många gånger tänkt att min mormor var en av de förebilder som kommer att finnas för mig hela livet. Som hon var och resonerade - så skulle jag också vilja vara och leva.

De finns också i mina tankar såna här gånger. När jag tänker och saknar alla och allt som fanns förr, alla människor och händelser nsom varit med och format mig, påverkat mig, mitt liv, mina val. De som gjort mig till den jag är idag.
Det finns fler - många fler, min pappa, min fina fina pappa, som aldrig fick träffa och lära känna sina barnbarn. Som blev tvungen att lämna allt mitt i infarten till livets höjdpunkt... Han hade ju så många planer med sin fru och så mycket upplevelser kvar...
Och bara under året som gått har det försvunnit två av dem som varit viktiga för mig. Som inte ska vara med den här julen, inför nästa år, inför resten av mitt liv. 

Jag har tänkt på svek, på rädsla, på avund. Jag har funderat på varför det blir som det blir, hur människor påverkar varandra. Hur det är när man inte står för vad man sagt eller när människor fattar - inte så kloka beslut.
Vad som egentligen händer när livet tar oväntade vändningar. Varför en bagatell för dig kan vara en stor sak för mig. Hur det kan komma sig att nån som aldrig gått i en annan människas skor, fotspår,liv, ändå tar sig friheten att veta,kunna tycka.
Jag har funderat över det dåliga samvetet, som visar sig på olika sätt, dåligt samvete för saker man inte gjort, saker man gjort men skulle gjort på ett annat sätt, saker man gjort och som blev bra men som kanske inte var menade. Hur man reagerar på dåligt samvete - när det sätter in...

Jag har tänkt på hur jag ska kunna föra vidare till mina barn sånt som jag skulle önska att de har med sig i ryggsäcken. Hur jag ska få de att kunna fatta lugna kloka beslut. Stå för vad de tycker och tänker och ta sig fram dit de vill utan att trampa på andra människor utan ha med sig empati, medkännande, framtidstro, förmåga,vilja, kunskap, ro i kroppen. 
Jag önskar verkligen att jag hade alla svar på hur jag ska få förmågan att ge dem detta. 

Jag har också ägnat mycket tid till att känna tacksamhet - glädje och lugnet i att bara - se - uppskatta- känna-vara- må. Att just jag får se och bo i detta vackra konstverk. Att jag får andas denna friska luft, sova tryggt om natten, äta mig mätt och ägna mig åt sånt som jag anser är viktigt för mig och mitt i mitt liv. Jag har njutit och försökt fånga dagen, stunden, ögonblicket i livet. Det som inte kommer tillbaks. 

Jag har också tänkt mycket på vad som är viktiga ingredienser och vad som inte alls är viktigt i mitt liv. 
Hur saker hänger ihop som man inte trott och förstått alla gånger. 

Och nu ska jag fortsätta fundera- medans jag slår in lite julklappar. 

Sköt om er mina vänner.



 

- Hur känns det här för dig
- Bra - kanske lite mer till höger
- Eller du prova längre ner
- Bra - så Hårdare nu!
- Kom igen
- Ja ja ja
- Det där är bra
- Nu känns det precis där det ska
- Men det gör ont
- Men då ändrar vi lite ställning
- Ska det ta där - det gör fortfarande ont...
- Högre nu - kom igen - fortare- TEMPO
- Ja precis så där- fortsätt så
- Nu är det snart över kom igen sista nu
- Ska det verkligen vara så där ??? Nu måste vi göra rätt- annars känns det inte på rätt ställe 

Fatta hur vi låter ? Vi är som värsta - jag vet inte vad det låter som vi gör.
Men vi vill att den respektive partnern ska ha det bra, att det ska kännas rätt, att det inte ska göra ont, att det ska ta på rätt ställe. Och vi vet nog ungefär vad den andre klarar av och hur vi ska peppa det sista svettiga skitet ur varann...
Vi boxas bara - min vän och jag. Men kul har vi - trots att det ibland blir långt mellan gångerna. Eller det är bara en och enhalv vecka sen sist. Men det kändes som det var några år sen.

Jag har även hunnit besöka första och därför absolut häftigaste luciatåget. På frälsis. De är ju så söta ungarna - och absolut totalt utan rädsla. Att ställa sig och sjunga för alla som sitter och lyssnar, utan att darra på rösten det minsta. Eller bara lite då, det är ju så spännande. Duktiga ungar- och roliga.

Nu har jag laddat MP3spelaren med " Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" 
inför Norgeresan i morgon. Har hört mycket om den - så nu är det dax.