ludvigssons

I efterdyningarna av #storumanforever så diskuteras det och pratas massor. Och jag fick förfrågan om ett kul och annorlunda uppdrag - att vårtala på majbrasan i Stensele. 
Efter viss tvekan och misstanke om att jag var utsatt för ett prank - aprilskämt eller nåt - så antog jag utmaningen. 

 

Lite av mitt tal kommer här, och jag vill poängtera - jag är ingen talare och ingen skrivare - det kommer från hjärtat. Och jag har skrivit om och till ett antal gånger. Det känns som det finns massor att säga, men hur säger man saker på ett bra sätt...man bara säger...tror jag :-) 

 

Storuman Forever är en dokumentär som handlar om miljö, klimat, hållbarhet och utmaningar i det. Det visade sig att ingen av oss inblandade visste vad det skulle bli av det här projektet. Vi gick in i det som en tävling, gjorde klimatdeklarationen och för att hjälpa laget att vinna så skulle vi tävla i klimatsmarta aktiviteter för att minska våra fotspår. Vi hade ingen aning från den ena dagen till den andra vad som skulle hända. Det kunde vara väldigt påfrestande att inte veta när och vad jag förväntades delta i. Med filmkameror, mikrofoner, assistenter producenter och massa folk omkring oss. Vi skulle titta vid en kamera där, svara på frågor. Vi skulle testa matlagning med matsvinn, ecodriving, tävla i att sänka våra klimatfotspår. Lära oss om Bilen, Biffen, Börsen och Bostaden. Vi skulle snabbt sätta oss in i ämnen som vi kanske inte grubblat så mycket på tidigare och vi skulle lära oss om stora frågor på kort tid. Och vi fattade ibland - ingenting…det visade sig sen att det inte blev riktigt vad man tänkt sig. Vi hade svårt för att ställa om oss på bara ett par veckor. Men det blev diskussioner, funderingar, reaktioner och i det så sker utveckling. Och som Heidi sa nånstans. Bra saker tar tid.

För mig personligen så innebar den här resan att ett intresse väcktes. Utifrån min kärlek till min familj, min hembygd och den tillvaro jag lever i så insåg jag ganska snabbt att det här med klimat och miljötänk är viktigt för framtiden och för Storuman.

Jag vet ju egentligen att vi lever ett liv i överflöd där vi inte behöver bekymra oss om morgondagen. Vi har trygghet i form av bostad, mat och kläder. Vi har mobiltelefon, tv, dator kan ta oss dit vi behöver i bil, buss, tåg och flyg. Vi kastar saker när vi inte behöver dem längre och vi kan köpa nytt.

Jag har också insett att jag är rätt bekväm. Jag tar bilen dit jag ska, jag köper nytt när något gått sönder, jag funderar inte så mycket när jag handlar utan jag har rätt bra med möjlighet att köpa, köra, bo och leva ett enkelt liv. Det är kanske det som gör det svårt?!
Att bli medveten om vad som går att förändra och att sen förändra det är en utmaning men det behöver inte vara svårt. Jag tänker att JAG måste förändra MITT beteende för att det ska bli en förändring och jag kan göra skillnad. Även om inte Trump, Tomas Mörtsell, kungen eller alla andra - slutar flyga, eller ändrar sina vanor så kan det vara av betydelse vad jag gör här?! Jag menar - om inte jag gör nåt, varför ska nån annan göra nåt! Ingen kan göra allt, men alla kan göra nåt, och om alla gör nåt blir det en stor kraft. Så vad jag och du och alla här gör - är viktigt!

Sen behöver man kanske inte vara så dedikerad som Björn och Heidi och jag kommer aldrig att komma dithän. Jag vill fortfarande göra roliga saker, bekväma saker, resa, köra skoter, shoppa. Men om vi gör små förändringar i taget och utvecklingen går framåt som den gör så kommer vi definitivt att kunna förändra våra klimattramp.

Så vad har jag då gjort fram till idag?

Jag har ändrat vårt elavtal så att vi bara ska köpa förnyelsebar energi, vilket jag VET inte fungerar i verkliga livet men jag visar leverantören att jag tycker frågan är viktig. Jag har börjat att cykla och promenera - inte bilen under halvmilen - så ofta det går. Tidigare tog jag ALLTID bilen. Oavsett. Jag har valt att åka kollektivt i större utsträckning. När jag kan. Jag har valt att tänka mig för när jag konsumerar. Jag övar mig på att inte kasta mat bara för att det ser lite tråkigt ut.

Vi log lite åt mormor när vi var yngre - men jag har nu lärt mig, att mormor var klok och ekonomisk när hon sparade paketpapper och paketsnören som hon återanvände, stoppade strumporna, tog reda på bär, bakade bröd, odlade grönsaker och lagade kläder. Det var inte bara sparsamt i börsen, utan hon sparade på resurser. Jordens resurser, för vet ni - vi förbrukar jordens resurser som om vi hade 4 jordklot. Det tycker jag är skrämmande.

Jag vill att mina barn och så småningom barnbarn så småningom ska få uppleva mitt Storuman även i framtiden. Jag vet att det blir varmare på jordklotet, men ingen vet hur fort det går. Det sägs att inom ett antal år så har vi samma klimat som Stockholm vilket inte känns bra. Jag vill att vi ska ha kvar den femte årstiden, den tid vi nu är på väg att lämna - vårvintern - en av anledningarna till att jag älskar att bo där jag bor. Jag vill att de blommor, bär och växter, den flora och fauna som vi har här ska fortsätta finnas.

Många av oss - däribland jag - har varit väldigt fundersamma, nervösa och oroade över vad det skulle bli av TV-dokumentären hur vi skulle framställas, Storuman, samhället, orten, människorna - glesbygden.Och med facit i hand kan jag säga att jag är stolt och tacksam över att jag fick förmånen att vara med och delta i det här projektet! Jag tyckte det blev rätt bra resultat - till slut!

Björn och Heidi har ett otroligt engagemang i den här frågan och i vår hembygd.