B.R.D
Idag är det 18 år sen min pappa drog sina sista plågsamma skälvande andetag.
18 år och ibland känns det som igår... ibland drömmer jag att han är så levande så levande så verklig och nära... ibland minns jag inte ens hur han såg ut .. riktigt.
Jag satt och gick igenom kort när vi var i stugan sist. Pappas kort. På sig själv, sin uppväxt och på oss, vår uppväxt - sedd genom hans ögon ( och en del mammas och A´s) Då kom de igen, minnen, av hur han såg ut, hur han lät, hur han gick, hur han hostade, snöt sig, drog mössan snett över örat, eller på somrarna kepsen som satt på flinten. Jag minns när han var arg, när jag hade gjort dumma saker, hur han försökte resonera, diskutera, ställa krav och uppfostra. Mycket av det sitter i min ryggmärg, för jag vidare till mina barn i samma anda, samma stil. Annat skulle jag aldrig drömma om att göra/säga till mina barn. Men det är så... allt han lärde mig, fostrade mig till det går vidare till mina barn på ett eller annat sätt. Han lever vidare min pappa - i sina barnbarn.
Han lever i dem fast han inte träffat nåt av sina biologiska barnbarn någon gång. Till min stora stora sorg.
Tack och lov att jag har min fina mamma hos mig, nära mig, nära mina barn. Hon är en klippa. Speciellt såna här gånger när jag är ute och flyger och far. Jag är tacksam och glad över det nätverk vi har.
Är i Stockholm nu,sommarStockholm. Fint är det, önskar familjen var här med så vi kunde göra stan ordentligt. Men det får bli en annan gång. Träffade en Stenseletjej över en glass utanför Globen ikväll. En trevlig stund med lite surr och prat. Med publik en närgången halt Duva. Hurv - jag gillar dem inte. Jag är ju som sagt lite halvrädd för fåglar.
Nu längtar jag hem - i morgon fyller lilla Kärleken 8 år. Lilla söta tjejen... längtar !
18 år och ibland känns det som igår... ibland drömmer jag att han är så levande så levande så verklig och nära... ibland minns jag inte ens hur han såg ut .. riktigt.
Jag satt och gick igenom kort när vi var i stugan sist. Pappas kort. På sig själv, sin uppväxt och på oss, vår uppväxt - sedd genom hans ögon ( och en del mammas och A´s) Då kom de igen, minnen, av hur han såg ut, hur han lät, hur han gick, hur han hostade, snöt sig, drog mössan snett över örat, eller på somrarna kepsen som satt på flinten. Jag minns när han var arg, när jag hade gjort dumma saker, hur han försökte resonera, diskutera, ställa krav och uppfostra. Mycket av det sitter i min ryggmärg, för jag vidare till mina barn i samma anda, samma stil. Annat skulle jag aldrig drömma om att göra/säga till mina barn. Men det är så... allt han lärde mig, fostrade mig till det går vidare till mina barn på ett eller annat sätt. Han lever vidare min pappa - i sina barnbarn.
Han lever i dem fast han inte träffat nåt av sina biologiska barnbarn någon gång. Till min stora stora sorg.
Tack och lov att jag har min fina mamma hos mig, nära mig, nära mina barn. Hon är en klippa. Speciellt såna här gånger när jag är ute och flyger och far. Jag är tacksam och glad över det nätverk vi har.
Är i Stockholm nu,sommarStockholm. Fint är det, önskar familjen var här med så vi kunde göra stan ordentligt. Men det får bli en annan gång. Träffade en Stenseletjej över en glass utanför Globen ikväll. En trevlig stund med lite surr och prat. Med publik en närgången halt Duva. Hurv - jag gillar dem inte. Jag är ju som sagt lite halvrädd för fåglar.
Nu längtar jag hem - i morgon fyller lilla Kärleken 8 år. Lilla söta tjejen... längtar !
Kommentarer
Trackback
