ludvigssons

I dagarna är det ett helt år sen som den fina söta kloka tjejen lämnade jordelivet. Ett år har gått och det har varit mycket funderingar, sorg, tårar, glädje och skratt åt alla tokiga upptåg som hittades på.
Saknaden växer och som sagt nu är det snart ett år sen det hände. Jag tänker och har tänkt mycket på de runt omkring- de allra närmaste som har fått ta sina första steg in i det nya livet - livet utan.

I allt det här så hände - i slutet av Januari - en tragisk olycka för en av mina närmaste. Det har varit upp och ner. Hopp och förtvivlan och hopp igen. Men nu vet vi...
Han kommer inte tillbaks.
Mr G lever, han andas själv och han är djupt medvetslös. Men skadorna är för svåra.
Det är svårt att sörja någon som inte kommer tillbakas men som fortfarande andas.
 
Sen har jag nyss varit upp på sjukstugan och hälsat på min farfar. Han är svårt sjuk. Han kommer inte att komma hem igen. Jag hoppas att han inte behöver ha ont. Han hade varmt och skönt i sitt rum. Men tyst. Han vill ha det tyst. Jag lämnar ett tyst varmt rum med en människa som betytt mycket för mig på många olika sätt i mitt liv- men jag kommer tillbaks kanske i morgon...

Vi är mitt uppe i ett sorgearbete. Världen är upp och ner och kommer återigen aldrig att bli densamma.
Det finns så mycket vi måste lära oss i det nya livet - livet utan.

Nu har jag lämnat ut mycket - kanske för mycket enligt somliga- men definitivt inte allt. Det finns så mycket mer att säga. Jag gör det inte nu. Nu ska allt det här sjunka in och vi kommer att fortsätta gråta. Många tårar blir det. Men vi kommer även att skratta. Åt alla roliga minnen man har.

Men du vet - om jag träffar dig är det inte säkert att jag pratar om det - men det finns inom mig - hela tiden.

I det här är det många som är direkt berörda - en varm kram till er alla. En mental varm kram.