sommar
det ska inte vara så ... sorg och tårar i denna fina sommar ...
Tanken finns att man bör försöka vara glad för att man fått känna och umgås och lära sig saker av människan som inte finns längre men det är svårt att mota tårarna ...
Samtidigt så är jag så - tacksam över att mina barn finns här hemma hos mig ... jag försöker njuta och tala om för dem hur älskade de är - jag har sett hur snabbt man kan mista det man älskar att de inte ska finnas hos mig och jag verkligen fasar för att det skulle kunna bli så ...
Jag har sett hur fort det kan ta slut- och vad finns det sen... ett inte - ett intet i oändlighet ??? Eller en fortsättning ... våra minnen och tankar som gör livet levande ... Men det räcker inte alls långt- vad hjälper minnen mot rösten, skratten tillsammans, varm hud och leenden...
Men det lindrar ... det lindrar att tala om, minnas, skämta och gråta över dem man mist ...
Och livet fortsätter - det är fortfarande värdefullt - för vi som är kvar, ska föra minnena vidare !
Jaaa.... det finns inga ord...
Det var en fin begravning- om man får uttrycka sig så mitt i sorgen... men fruktansvärt sorgsam...
Sen var jag m en av vännerna på kyrkogården ... där det var ett nytt kors...
Himlen är oskyldigt blå,
som ögon när barnen är små.
Att regndroppar faller som tårarna gör,
rår inte stjärnorna för.
Älskling jag vet hur det känns,
när broar till tryggheten bränns.
Fast tiden har jagat oss in i en vrå,
är himlen så oskyldigt blå.
När vi växte upp, lekte livet,
vi var evighetens hopp.
Det var helt självklart att vår
framtid skulle bli,
oförbrukat fri.
Somrar svepte fram,
jorden värmde våra fötter där vi sprang
Rågen gungade, och gräset växte grönt.
Hela livet var så skönt.
Himlen är oskyldigt blå,
som ögon när barnen är små.
Att regndroppar faller som tårarna gör,
det rår inte stjärnorna för.
Älskling, jag vet hur det känns,
när broar till tryggheten bränns.
Fast tiden har jagat oss in i en vrå,
är himlen så oskyldigt blå.
Frusna på en strand,
Flög vi med drakar medans
tiden flöt iland.
Vi var barn som ingen ondska kunde nå
himlen var så blå
Nu tar molnen mark.
Jag var förblindad av att solen sken så stark.
Men mina ögon kommer alltid le mot dig.
Kan det begäras mer av mig.
Himlen är oskyldigt blå,
djupaste hav likaså.
Att regndroppar faller som tårarna gör,
det rår inte stjärnorna för.
Älskling, jag vet hur det känns,
när broar till tryggheten bränns.
Fast tiden har jagat, oss in i en vrå.
Är himlen så oskyldigt blå
Tanken finns att man bör försöka vara glad för att man fått känna och umgås och lära sig saker av människan som inte finns längre men det är svårt att mota tårarna ...
Samtidigt så är jag så - tacksam över att mina barn finns här hemma hos mig ... jag försöker njuta och tala om för dem hur älskade de är - jag har sett hur snabbt man kan mista det man älskar att de inte ska finnas hos mig och jag verkligen fasar för att det skulle kunna bli så ...
Jag har sett hur fort det kan ta slut- och vad finns det sen... ett inte - ett intet i oändlighet ??? Eller en fortsättning ... våra minnen och tankar som gör livet levande ... Men det räcker inte alls långt- vad hjälper minnen mot rösten, skratten tillsammans, varm hud och leenden...
Men det lindrar ... det lindrar att tala om, minnas, skämta och gråta över dem man mist ...
Och livet fortsätter - det är fortfarande värdefullt - för vi som är kvar, ska föra minnena vidare !
Jaaa.... det finns inga ord...
Det var en fin begravning- om man får uttrycka sig så mitt i sorgen... men fruktansvärt sorgsam...
Sen var jag m en av vännerna på kyrkogården ... där det var ett nytt kors...
Himlen är oskyldigt blå,
som ögon när barnen är små.
Att regndroppar faller som tårarna gör,
rår inte stjärnorna för.
Älskling jag vet hur det känns,
när broar till tryggheten bränns.
Fast tiden har jagat oss in i en vrå,
är himlen så oskyldigt blå.
När vi växte upp, lekte livet,
vi var evighetens hopp.
Det var helt självklart att vår
framtid skulle bli,
oförbrukat fri.
Somrar svepte fram,
jorden värmde våra fötter där vi sprang
Rågen gungade, och gräset växte grönt.
Hela livet var så skönt.
Himlen är oskyldigt blå,
som ögon när barnen är små.
Att regndroppar faller som tårarna gör,
det rår inte stjärnorna för.
Älskling, jag vet hur det känns,
när broar till tryggheten bränns.
Fast tiden har jagat oss in i en vrå,
är himlen så oskyldigt blå.
Frusna på en strand,
Flög vi med drakar medans
tiden flöt iland.
Vi var barn som ingen ondska kunde nå
himlen var så blå
Nu tar molnen mark.
Jag var förblindad av att solen sken så stark.
Men mina ögon kommer alltid le mot dig.
Kan det begäras mer av mig.
Himlen är oskyldigt blå,
djupaste hav likaså.
Att regndroppar faller som tårarna gör,
det rår inte stjärnorna för.
Älskling, jag vet hur det känns,
när broar till tryggheten bränns.
Fast tiden har jagat, oss in i en vrå.
Är himlen så oskyldigt blå
Kommentarer
Trackback
