ludvigssons

Hej där, förstår att det tagit lång tid och att väntan kan vara jobbig. Eller jag vet att det är så, för nu har jag väntat och funderat och undrat och tänkt och väntat igen. Och det ser hoppfullt ut. Det kommer att ta enormt lång tid och det kommer att gå upp och ner sen vet vi inte riktigt vilka och om det blir någon konsekvens men det kommer att bli rätt okej - hoppas vi i alla fall.

Skriver - inte riktigt öppet men jag tror ni förstår.

 

Jag kan säga som så att -

Jag beundrar min syster så enormt mycket- hon är fantastisk.

Jag är glad över tillfälligheter och omständigheter som ibland står rätt i stjärnorna- eller hur jag ska uttrycka mig.

Jag är tacksam över vilken fantastisk vård vi har i Sverige, trots semestrar och lågbemanning så är ni helt fantastiska ni som jobbar inom vården i alla olika instanser med alla olika uppgifter. Helt fantastiska!

Jag är även så tacksam över all omsorg och omtanke och medmänsklighet som finns runtomkring oss.

Och det känns rätt skönt att kunna vara tacksam över så små saker som ett argt och irriterat ögonkast, en ordstorm såsom att "det vet du väl att man får visst fuska - det har du lärt mig- bara man ber om ursäkt efteråt och drar en förlåtramsa!!!" att även få vara tacksam över humor, skämt och skratt. Och tårar. I massor. Mina och andras.

 

Så det vill jag säga, var irriterad och arg ibland - absolut. Men stanna sen upp och var tacksam när du kan - över det som du faktiskt har, det som du kan, det som finns där nära. Som att kunna andas friskluft. Att kunna plocka ett hjortron och stoppa det i munnen och njuta av smaken. Att kunna gå över en åker och njuta av blommorna och stråna som finns omkring dig. Till och med njuta av ett stökigt rum eller högljudda barn. För då finns de där. Då finns du nära.

 

Sköt om er alla i massor och varma långa sommarkramar!

 

När vi vet något. Just nu är det stabilt. Håll alla tummar, tänk positiva tankar och be böner om ni så känner. Det är en lång resa och det enda vi tänker är kärlek.

Fick rusa upp och väcka sonen - helt hysterisk morsa som jag var- och be om hjälp att ta ihjäl skatungen som flaxade omkring skadad på vår bro. Jag är livrädd - som nu många av er vet - för fåglar och den gav mig nästan en infarkt när den satt på bron då jag skulle ut i morse. Jag grät, stampade fötterna och skrek åt sonen att han måste hjälpa mig. Yrvaken hjälte klev upp ur sängen och tog hand om situationen med en sopkvast och en fjärilshåv.

Hjärtklappningen satt i länge efter vill jag lova.

 

Annars så är ordningen återställd  hos oss, alla barnen är på hemmaplan efter fullgjorda veckor på plantering och ridläger. Allt har blivit som vanligt, disk överallt, popcornskräp på soffan, smulor och spill på diskbänk och köksö. Brottningsmatcher efter maten och igår vann jag över den äldste. Det är minnesvärt och kommer inte att hända många gånger till. Brottningsmatcher med en 17åring och en 14åring är rätt drygt när de är välväxta och tränade. VIlkte inte gäller mamman i huset. Men de är hemma igen och modershjärtat är ändå rätt nöjt.

Även om modern i huset försöker ställa liiiiiiiite krav på ordning och reda- löning på fredag.

 

Och på tal om fredag. Till helgen är årets skitigaste helg- swampsoccern startar. Stora killen har redan varit ner och "tjyvtränat" i gyttjan, mellanbarnet och förmodligen det yngre tänker ner ikväll och prova.

Det drar i myrtarmen för dem.

 

Nu åter till arbetet. Ha en härlig dag allihopa!

 

// stannapAnna