Sommaren...

Har funderat hela dagen på hur jag skulle kunna beskriva känslorna i kroppen nu. 
Månader av förberedelser, av uppsatser, födelsedagar, bal, studenter, examens, kurser, möten, träffar, samtal, jobb, mail, jobb, jobb och mera jobb. Överfull kalender, sena middagar och långa dagar.  Och alldeles för lite tid för familjen och hundarna. 
Och nu är det över. Nu kan sommaren börja, nu kan vi koppla av, luta oss tillbaks och tänka; Vi gjorde det igen! Och igen! Och igen! Och det blev faktiskt rätt okej ändå! Igen. Men det blir lite tomt nu tänker jag!

Så imponerad av hur så många människor tillsammans kan skapa kraft som gör att det händer häftiga saker. Människor som bidrar, som engagerar, som hugger in, tar ansvar, som fixar, ordnar och bara gör. 
Jag är tacksam att jag får bo i ett samhälle där den här kraften finns, där människor vill, hjälps åt och bara finns till! Tacksam över att jag fått träffa, lära känna, jobba för och med så många härliga, duktiga, hjälpsamma, fantasifulla, godhjärtade människor. Jag är tacksam över att ni finns och att era familjer lånar ut er :-) 
Jag önskar att ni alla kunde få guldmedaljen för väl utfört arbete, att ni alla kunde få den cred som ni verkligen förtjänar. Hjältar är ni! 
Jag är också tacksam över allt jag faktiskt får lära mig, för allt är inte plättlätt. Mycket går fel efter vägen, fel som ofta men inte alltid går att rätta till. Ibland får man faktiskt bara be om ursäkt och erkänna att det inte blev som man tänkt sig. Jag är bara människa. En människa som gör så gott jag kan och som är villig att lära om det är nåt jag inte kan. Nu ska jag varva ner de här sista jobbdagarna, luta mig tillbaks under min semester och fundera över framtiden och min plats i den :-) 
 

Majbrasa och vårtal!

I efterdyningarna av #storumanforever så diskuteras det och pratas massor. Och jag fick förfrågan om ett kul och annorlunda uppdrag - att vårtala på majbrasan i Stensele. 
Efter viss tvekan och misstanke om att jag var utsatt för ett prank - aprilskämt eller nåt - så antog jag utmaningen. 
 
Lite av mitt tal kommer här, och jag vill poängtera - jag är ingen talare och ingen skrivare - det kommer från hjärtat. Och jag har skrivit om och till ett antal gånger. Det känns som det finns massor att säga, men hur säger man saker på ett bra sätt...man bara säger...tror jag :-) 
 

Storuman Forever är en dokumentär som handlar om miljö, klimat, hållbarhet och utmaningar i det. Det visade sig att ingen av oss inblandade visste vad det skulle bli av det här projektet. Vi gick in i det som en tävling, gjorde klimatdeklarationen och för att hjälpa laget att vinna så skulle vi tävla i klimatsmarta aktiviteter för att minska våra fotspår. Vi hade ingen aning från den ena dagen till den andra vad som skulle hända. Det kunde vara väldigt påfrestande att inte veta när och vad jag förväntades delta i. Med filmkameror, mikrofoner, assistenter producenter och massa folk omkring oss. Vi skulle titta vid en kamera där, svara på frågor. Vi skulle testa matlagning med matsvinn, ecodriving, tävla i att sänka våra klimatfotspår. Lära oss om Bilen, Biffen, Börsen och Bostaden. Vi skulle snabbt sätta oss in i ämnen som vi kanske inte grubblat så mycket på tidigare och vi skulle lära oss om stora frågor på kort tid. Och vi fattade ibland - ingenting…det visade sig sen att det inte blev riktigt vad man tänkt sig. Vi hade svårt för att ställa om oss på bara ett par veckor. Men det blev diskussioner, funderingar, reaktioner och i det så sker utveckling. Och som Heidi sa nånstans. Bra saker tar tid.

För mig personligen så innebar den här resan att ett intresse väcktes. Utifrån min kärlek till min familj, min hembygd och den tillvaro jag lever i så insåg jag ganska snabbt att det här med klimat och miljötänk är viktigt för framtiden och för Storuman.

Jag vet ju egentligen att vi lever ett liv i överflöd där vi inte behöver bekymra oss om morgondagen. Vi har trygghet i form av bostad, mat och kläder. Vi har mobiltelefon, tv, dator kan ta oss dit vi behöver i bil, buss, tåg och flyg. Vi kastar saker när vi inte behöver dem längre och vi kan köpa nytt.

Jag har också insett att jag är rätt bekväm. Jag tar bilen dit jag ska, jag köper nytt när något gått sönder, jag funderar inte så mycket när jag handlar utan jag har rätt bra med möjlighet att köpa, köra, bo och leva ett enkelt liv. Det är kanske det som gör det svårt?!
Att bli medveten om vad som går att förändra och att sen förändra det är en utmaning men det behöver inte vara svårt. Jag tänker att JAG måste förändra MITT beteende för att det ska bli en förändring och jag kan göra skillnad. Även om inte Trump, Tomas Mörtsell, kungen eller alla andra - slutar flyga, eller ändrar sina vanor så kan det vara av betydelse vad jag gör här?! Jag menar - om inte jag gör nåt, varför ska nån annan göra nåt! Ingen kan göra allt, men alla kan göra nåt, och om alla gör nåt blir det en stor kraft. Så vad jag och du och alla här gör - är viktigt!

Sen behöver man kanske inte vara så dedikerad som Björn och Heidi och jag kommer aldrig att komma dithän. Jag vill fortfarande göra roliga saker, bekväma saker, resa, köra skoter, shoppa. Men om vi gör små förändringar i taget och utvecklingen går framåt som den gör så kommer vi definitivt att kunna förändra våra klimattramp.

Så vad har jag då gjort fram till idag?

Jag har ändrat vårt elavtal så att vi bara ska köpa förnyelsebar energi, vilket jag VET inte fungerar i verkliga livet men jag visar leverantören att jag tycker frågan är viktig. Jag har börjat att cykla och promenera - inte bilen under halvmilen - så ofta det går. Tidigare tog jag ALLTID bilen. Oavsett. Jag har valt att åka kollektivt i större utsträckning. När jag kan. Jag har valt att tänka mig för när jag konsumerar. Jag övar mig på att inte kasta mat bara för att det ser lite tråkigt ut.

Vi log lite åt mormor när vi var yngre - men jag har nu lärt mig, att mormor var klok och ekonomisk när hon sparade paketpapper och paketsnören som hon återanvände, stoppade strumporna, tog reda på bär, bakade bröd, odlade grönsaker och lagade kläder. Det var inte bara sparsamt i börsen, utan hon sparade på resurser. Jordens resurser, för vet ni - vi förbrukar jordens resurser som om vi hade 4 jordklot. Det tycker jag är skrämmande.

Jag vill att mina barn och så småningom barnbarn så småningom ska få uppleva mitt Storuman även i framtiden. Jag vet att det blir varmare på jordklotet, men ingen vet hur fort det går. Det sägs att inom ett antal år så har vi samma klimat som Stockholm vilket inte känns bra. Jag vill att vi ska ha kvar den femte årstiden, den tid vi nu är på väg att lämna - vårvintern - en av anledningarna till att jag älskar att bo där jag bor. Jag vill att de blommor, bär och växter, den flora och fauna som vi har här ska fortsätta finnas.

Många av oss - däribland jag - har varit väldigt fundersamma, nervösa och oroade över vad det skulle bli av TV-dokumentären hur vi skulle framställas, Storuman, samhället, orten, människorna - glesbygden.Och med facit i hand kan jag säga att jag är stolt och tacksam över att jag fick förmånen att vara med och delta i det här projektet! Jag tyckte det blev rätt bra resultat - till slut!

Björn och Heidi har ett otroligt engagemang i den här frågan och i vår hembygd.

 
Ungefär så lät det. 
 
Jag hoppas jag kunde förmedla någon sorts pepp till att börja med lite klimattänk. Det behövs - är jag övertygad om! 

Sista avsnittet och första stegen

 
 
 
Ikväll är det dax för sista avsnittet...hur ska det gå nu då undrar kanske många?
 
Ja det får vi se. Vad jag kan säga är att det här är en fortsatt resa på det jag började på för många år sen. Att lära mig nya saker...
Jag tycker det är viktiga frågor som kommer upp om klimat, hållbarhet, konsumtion, miljö, omvärld, jag tycker det är ett enormt viktigt ämne. Hur tar vi vara på den värld vi lever i, den miljö vi lever i, det samhälle vi bor i - så att det kommer att finnas kvar efter oss, efter våra barn -  för våra barnbarn och kommande generationer. Hur ser vi till att den fantastiska miljö vi har omkring oss fortsätter vara fantastisk. 
Lite av det jag tänkt på många gånger under den här senaste resans lopp och som kommit fram i de diskussioner som förs och förts omkring mig i samband med #storumanforever kommer jag att resonera om här framöver - här är en av reflektionerna; 
 
Jag önskar att alla människor som ser programmet och hör om det vi gör, på olika sätt fokuserar och reflekterar på sig själv och sitt, Om alla människor kanske reflekterar över sin egen sits, sina egna val, sitt eget liv och var man står till att börja med utan att fokusera på någon annan vore det underbart! Gör gärna klimatdeklarationen! 
Den är inte hundra procent säker, men den är en klar riktningsvisare på hur din klimatpåverkan på miljön ser ut om du kan svara på de frågor som ställs där! 
Det är absolut första och lättaste steget! 

Sen handlar det om att utifrån det man ser - fundera över vad man kan göra. Ingen annan kan göra det åt dig, det är bara du som kan göra dina egna förändringar och här kommer det som är svårt. Att utifrån sina reflektioner faktiskt göra en förändring. Sen gör man det man tror på och kan göra själv, utifrån sina förutsättningar. Tror man inte på elbil i dagsläget, man tycker att batteritillverkningen är skit, eller man har läst forskning som säger att... eller anser man sig inte ha råd med en elcykel i dagsläget - för vad faaaan det är väl bara att trampa en vanlig cykel.... eller...... då kanske man kan fundera över en extra promenad, en vanlig cykel, sin egen konsumtion, sina egna matvanor ... INTE vad någon annan gör eller inte gör. 
 
 
 
Om du själv bidrar så blir Storuman Nice - Storuman Forever, och om du inte i dagsläget bidrar till ett trevligare samhälle - så fundera över varför du inte bidrar och på vilket sätt det skulle kunna bli bättre? Det tycker jag är en bra inställning!  
 
Och vet ni vad...man kan lära sig nya saker varje dag - och ju mer man lär sig - ju mer så ser man hur lite man vet egentligen... 
 
Storuman är Nice - Storuman Forever 
 

Två år senare...

...och livet har rusat på. Massor har hänt och massor händer. Det är livet. 
 
Just nu är det #Storumanforever som pågår - i tv. En tv-dokumentär som spelats in av produktionsbolaget Sto-Cph och just nu sänds i SVT.
 
Jag har varit med i en lång del av  den process som inneburit massor med nya upplevelser för oss som fått förmånen att vara involverad. Ett års förberedelser där vi varit med i diskussioner men inte fått riktigt klart för oss vad det handlade om, en sommar med massor med tid med nya bekantskaper, med nya upplevelser, nya erfarenheter och massor med saker att tänka på... 
 
Jag säger förmånen för jag tycker att det är det. Dokumentärserien handlar om Björn Ferry och Heidi Anderssons väg mot att bli fossilfria år 2025. De två vill få med sig fler från sin hembygd för att de inser att det är svårt att genomföra alla förändringar som egentligen krävs - själva. I programmet så är det 8   
 
Bildresultat för storuman forever
 
 
Storumanbor som ska försöka att bli mer miljömedvetna, klimatsmarta och leva mer hållbart. Jag är en av de 8 personerna som fått förmånen att lära mig mer och att utifrån de kunskaper jag förvärvar möjligen förändra och utveckla mitt sätt att vara och leva - så jag lever mer hållbart. Hållbarhet gillar jag. Det är ekonomiskt försvarbart. Hälsomässigt försvarbart. Och sist men inte minst i det här sammanhanget miljömässigt försvarbart. 
 
Men är det försvarbart att göra en sån här förändring inför hela Sverige på sin hemmaplan? Kan man bli profet i sin egen hembygt? Kan Storuman som samhälle lära sig något av det vi i programmet får vara med om? Och kan andra än Storumanbor lära sig något av den resa vi gjort i programmet? Ja det är den stora frågan. 
 
Och frågor får vi...jag... massor av. Och åsikter. Bra! Att diskussioner förs. Det är förutsättningen för att förändringar kan ske. Och en del av funderingarna och frågorna kanske jag kommer att försöka resonera om här. Därför är jag tillbaks. Kanske tillfälligt, kanske inte. Men jag känner själv att jag kanske måste få lufta lite av det som händer omkring mig just nu. Så det kanske blir här och det kanske blir när vi möts. Vem vet. 

härliga utedagar carpe diem

Ja ibland behövs dem. Stunderna som fångar dagen. När man njuter hela vägen till rastplatsen där elden görs upp på torrtalll. När man får blåsa lite på elden för att den ska få fart. När man hinner prata med varann om vardagliga saker. Att få njuta solen, nysnö, kyla och värme i samma stund. För att efter grillad macka åka hem, ta tag i rapportskrivning, städning och bakning mellan hockeytittandet. För nån fyller dubbla 25 på tisdag. Och på torsdag drar delar av familjen till sydligare breddgrader.... 
Livet. 

7 juli 2015

Så litet, så obetydligt, en dag som den här...
Dagen när man inte förstår, inte vill förstå och inte har förmågan att inse...
Hjärtat gör ont, hjärnan fungerar inte, alla tankar och all kraft går åt för att... tänka och fundera, försöka förstå och inse. Försöka fungera...
Mellankillen fyller 16 idag, och vi har försökt fira honom. Så gott vi kunnat, för hans skull.
Jag hade tänkt summera, våren, sommaren, skolor, studenter, avslutningar, kalas, födelsedagar...
Det får jag göra en annan dag... idag får jag försöka fungera. Och finnas till.
Förstå.
Det som inte går att förstå. Alla tankar, all värme, all kärlek till alla er som behöver.
Kramar i massor.
Jag - har inga ord.
 
 
 
 
 

sommar

Härliga sommar9

mer examen och födelsedag


Bal, studenten och examen


Bältros I ögat

Är inte alls skönt. Det sitter på hela vänstra sidan av huvudet. Ont, ömt och svullet. 

månader, dagar, timmar

Ja - så är den här igen - den fantastiska våren. Hoppades den skulle stanna ett tag, men det verkar som den rusar på och vill komma fram till sommar så fort som möjligt.
Första grillningen i helgen, utemöblerna framme, skotern... ja den är på väg bort.
Har haft en kalashelg i alla fall. After work med fina mysig goa brudar i fredags. Satt så länge så frukosten blev framdukad innan vi drog hemöver. Varit ute med dottern och en av de finaste vännerna på fika/fiske/utetur, ingen fisk, knaggligt med sol men fika och ute var vi. Skön dag. Idag har jag försökt läsa, skriva, knåpa. Och samtidigt fånga lite solljus på min bleka nuna. Värme, flugor, sol, Skola, rapport, jobb. Allt flyter på. Jobbar halvtid på  macken, halvtid just nu på annat ställe samt pluggar halvtid.
Ungarna lever livet, spanar på bäver, cyklar, njuter av våren, solen, väntar på jakttider, lov, sommarjobb.
Tänk att tiden rusar på - gäller att njuta av livet, fånga dagen, göra roliga saker, viktiga saker, bra saker. Gäller att fatta kloka beslut, leva efter sina egna viktiga ambitioner, attityder och värderingar.
Jag är glad, att jag har börjat välja. Välja vad jag vill göra och med vem, hur och när. Det gör livet så mycket roligare, skapar så mycket mer efter vägen. Möten, ögonblick, minnen, värme, insikter, infall, drömmar.
Just nu har vi nedräkning dottern och jag efter ett sånt möte, minne, ögonblick fånga-dagen-chans.
Vi ska till London. Med vänner, ska bli så spännande. Vi räknar - om tio dagar drar vi.
Mme Tussauds, dubbeldeckare, shopping, Big Ben, afternoontea, publunch, fish&chips och mycket mycket mer. I dagarna tre.
Resa - en del av livet!
 
 

Myrfotboll

Nu är den över, årets skitigaste helg.
Jag har haft det gott, kanonväder, god mat, trevligt sällskap och jag har sett fotboll utemellan annat stök hemmavid.
Killarna har spelat i vartsina lag, yngre killens lag vann första matchen för deras lag någonsin. Han fick dessutom hederspris för att han roddat ihop laget MILF-Hunters två år i rad och nu äntligen till sista matchen raggat och tjusat på sina polares morsor så fick han napp då två av mammorna ställde upp (och spelade). Jag gillar inte heller namnet, men vad göra?! Det finns annat jag kan bråka om. Jag ler lite och skakar på huvudet, hotar med att nästa år har vi dragit ihop ett mixlag som heter MILF. Då byter dem namn säger han. Kanske det är enda sättet?!
 
Äldre sonens lag spelade till sig en plats i finalen - de vann i fjol och förlorade tyvärr i år. Jag tycker verkligen de gjorde sig förtjänta av vinst, då jag upplever att de har domarna emot sig redan när de kliver på plan så ska jag ändå inte skylla förlusten på det. Det andra laget gjorde mål på en snygg straff. Tyvärr.
Men det är så med spel, ibland vinst och ibland förlust. :-)
 
Skoj att de spelade i alla fall och vi hoppas på fortsättning nästa år - de gör det kanonbra alla som fixar och donar och ställer upp. Även domarna!!! :-D
 
Idag har jag ägnat mig åt den förgrönade rapporten. Jag sliter ont med den känns det som även om det närmar sig nu, har några bitar kvar. Kan bli stora bitar jag vet inte. Men jag närmar mig.
 
Och förresten - fick ett positivt besked i lördags. Härliga tider nya tider! Spännande värre! Både för mig och andra :-P
 
 

Blandade känslor

Ser fram mot helgen, eller inte. Jag har som blandade känslor. Konstigt nog så sitter det i kroppen. I Hjärnbarken. Minnen, som poppar upp ett år senare. Och ja - jag är glad, samtidigt som jag är så fruktansvärt ledsen och bara känner för att gråta utemellanåt.
Så här är det. Livet går vidare och vi lär oss leva med och utan och med igen.
 
Killarna ska mötas i första matchen i swampsoccern i morgon. Kl 16. Undrar vem jag ska heja på? De som tog hem guldet i fjol eller de som hade som målsättning att sätta sitt första mål?! Jag hejar ju på båda förstås. Så gott det går. Lite sympati och en önskan om ett mål för det yngre laget.
 
Ledighet väntar nästa vecka och en färd med husvagnen om allt går som vi tänkt. Det återstår att se. Killarna blir hemma till att börja med, sen får vi se om mellankillen kommer till oss. Hoppas det.
 
Väntar på besked dessutom, inget är som väntans tider. Om det är meningen blir det så, annars så löser det sig ändå. Men jag kan inte låta bli att hoppas litegrann i alla fall?! Som sagt blandade känslor.
 
Väntans tider, ska jag säga, en vän var lycklig idag då hennes vän fått tvillingar. Häftigt!
Häftigt också med nya storumanbor. Skoj! Kanonbra tror jag det blir. Släkten är värst ;-)
 
Lilla K har börjat virka amigirumis?! Tror jag det heter. Duktig liten kicka har jag!
 
Tjing sving päronpling!

Tjing!

Midsommar och storumandagarna har passerat, En kall midsommar, med helgrillat vildsvin och umgänge med goda vänner i Laisbäck vid Umstranden. Vackert och suveränt trevligt var det.
En skön helg i övrigt, där umgänge med långväga vänner även ingick en stund. Lite älgspan och lite andra trevligheter.

Veckan som följde var en stressvecka. Förberedelser och invigning av Uman Puls utegym, som äntligen är i hamn. Känns så skönt att vi fått till det vi som jobbat med det i många år och som verkligen fått prova på att kämpa, sätta mål och förverkliga ideér. Sånt härligt gäng som ingår så det är en förmån att få jobba med dem.
 
För arbetet med Uman Puls och utegymmet så fick föreningen under Storumandagarna ta emot ett stipendium från Storumans IK- en suveränt trevlig överraskning! Även om whiskeyrösten från lördagkväll inte kändes så representativ så kunde vi ta emot priset på scenen utanför Akkan på söndag.
 
Veckan i övrigt innebar en anställningsintervju som vi får se vad det blir av. Jag håller tummarna!
Och ett styrelsemöte - trodde jag, som visade sig vara lagt denna vecka istället så jag hade helt enkelt missförstått, åkte dit igår och skulle "möte".
Var enda deltagaren - IGEN. Jag hade missuppfattat dag - inte bara vecka... så nu är tanken att det ska bli ikväll. Hoppas jag...
 
Fredagen drog jag till Villis och träffade gamla studiekamrater. Så himlans trevligt att träffa brudarna igen. Skratta fick jag då så det räcker till nästa gång vi ses.
Passade på att hämta hem dottern som varit på ridläger en vecka. Förra veckan var hon på laisokläger. I veckan har hon vart i Övik med bästisen.
 
Skotertävling på vattnet, marknad, dansgala, marknad igen, fika och umgänge avslutade den stressiga veckan. Den här veckan är ambitionen att ta det lugnt... få se hur det går med det...
Får hem dottern ikväll i alla fall. Vilket känns helt galet skönt.
Nu ska jag ägna mig åt mitt verkliga datoruppdrag. Rapporten. Suck!
 

Älva-åring och Ikea

var en snabbis till Sundsvall i fredags. Returnerade ett stycke hund till lycklig husse och passade på att besöka stadens stora köpcenter. Blev inte mycket handlat men nån kasse eller två lyckades jag dra ihop. Examen har bevistats med söta fröken liten (snart stor) Kärlek


Efter examen blev det studenten


Så igår den 14 var det elva år sen lilla K såg dagens ljus. Finaste goaste tjejen - tårta blev det naturligtvis enligt önskemål.

Idag har jag ägnat mig åt rapportskrivning, excel och palt.
Imorgon är en annan dag!


RSS 2.0